Konstnärer med anknytning till Dalgården...

Ateljé Jerry Linder
 www.AkterKastellet.jerrylinder.se

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539



Hecto´s i begynnelsen...
Morsans tvättunna...tja inte världens bästa bas, men nästa blev riktigt bra.
I bakgrunden sitter Lilla Berra med morsans tvättbräda, han,
Berra blev riktigt stor basist i Sven Zetterbergs Chicago Express.
 

Nu är det så här att jag på inga villkor prioriterar någon av pojkarna som det här inlägget kommer att handla om.

Men det var så här att det ringde en tjej och ville sälja trädgårdsprodukter, och då började jag göra lite reklam för min hemsida; den som heter: http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/ .

Den hemsidan är som en nyckel som leder dig in till mina andra hemsidor där en av dem presenterar en världssensation. Vi skall skapa musicaler i skolorna runt det sjösystem som finns i Vårdinge/Mölnbo, Hölö, Trosa/Vagnhärad och i Vårdinge by, samt Laxne och Gnesta.

Skolorna ska tävla mot varandra och sedan skall förlorarna hjälpa vinnaren att göra en gemensam musical och tävla mot Järnaskolorna med Örjanskolan. Sedan skall en eld löpa längs Östersjöns kust tills man kommer tillbaka igen till Flodområde 63. Vid Bränninge rinner vattnet från Måsnaren och Lanaren; det heter Flodområde 62/63. Vattnet som rinner ut från Mälaren genom slussen i Södertälje heter Flodområde 61, o.s.v..... låter kul va?

Det finns dylika flodområden runt hela kusten och nu skall de synliggöras med musikteater.

Nåväl, tjejen som ringde mig heter Karin och hade våran Bas-Berra i musikundervisningen i Järnaskolan för många år sedan. Han lärde henne att spela trummor; och nu tänker jag berätta litet om vår resa från Södertälje till Fotografiska Museet där vi, Togge, Berra och jag har träffat en annan "pojke" (66 år) som också växte upp på Gulagården. Noga räknat i våningen ovanför vår lägenhet på DoktorMartingatan 6b. Den gossen som nu bor i huvudstaden är också en musikaliskt begåvad rackare. Han var en av dem som fick sjunga upp för Farbror Sven (Järring) i Barnens Brevlåda. Han var liksom ett musikaliskt underbarn som sedan har musiserat sig genom livet, liksom Berra. Han har också skrivit musik i DagensNyheter och Sv Dagbladet.

I maj skall denne vår lekkamrat, Bertil Mollberger, spela och sjunga med Kanalbandet i Gamla Torekällskolan, den som idag kallas ABF-huset, där den tredje personen i vår fyrväppling, Torgny Hallberg gick högst upp i sal 8 för fröken Signe Åström, liksom jag. Bertil gick också där 3 år senare, och jag antar att Berra också gjorde det.

Det bör tilläggas att det var Togge som lärde Berra och mig de ackord vi behövde när vi spelade Skiffle på Nalen en kväll. Torgny gitarr, Berra waschboard och jag kontrabas. Lasse sjögren och Berras bror, Hasse, var också med i bandet, de spelade mandolin och trummor.

Togge är en skicklig filmare idag, och Berra har mer eller mindre gått över till fotografering. Han har haft en utställning på Stadsbiblioteket med bilder där Chicago Express spelar i
Los Angeles.

Lika bra att säga det, rubriken Berras musik och foto, är lite missvisande. Numera är Berra ett proffs på fotografering, och att han kan spela visste vi förut, men de här medelmåttiga fotografiska utspelningarna står jag själv för. Vi får se om vi kan göra en bra avrundning av det här inlägget, så att rubriken ändå stämmer rätt bra. Ok, så börjar vi...

Tre konstnärer med anknytning till Dalgården, vårt yngelrum.
Från vänster har vi BeMoll (Bertil Mollberger), Torgny Togge Hallberg och Berra Pettersson,
Dessa herrar är respektive: musikalisk underhållare och journalist, filmare, och basist.

Bas-Berra som fotograf.

Ok då, om det ska vara nödvändigt!

En lyckad träff på Fotografiska Museet. Vi skulle kunna kalla detta möte på fotografins högborg för målet för MoffaFridolinsMellanMjölkSafari. Den skall gå från S:ta Clara Kyrka över Torekällberget i Södertälje och vidare till Antroposofernas Kulturhus i Ytterjärna. Sedan genom Hölö till den plats där bussen vänder vid Norrvrå. Därifrån får man vandra mot MilkRiver, mitt namn på Långsjön där Grottberget finns, och längre norrut, mitt AkterKastell, där man kan ta båten över sjön och komma direkt på Sockenvandringen som går runt Mejerigårdarna och Nådhammar dit Hildemar Lidholm kom med sin bror Wilhelm 1858. Dessa två personer står som grundare av Mjölkcentralen, Arla som blev ArlaFoods, som levererar till Världens Barn.
Safarin går vidare på Sörmlandsleden till Gnesta och med cyckel till Trosa där TeaterGondolen  far på fantasins vingar tillbaka till Fotografiska Museet.

BackPackers reser samma väg här nere på jorden...men MoffaFridolins Safari är en musikalisk upplevelse, vilket de tre herrarna här ovan är lyckligt ovetande om.

Idag har vi fotat varandra och jag hade tänkt lägga ut några av de motiv som jag funnit glädje i att publicera. Här nedan följer några, var så goda... och glöm inte att gå in på min hemsida. Där finns adressen till DigitaliaGalleri som skall bli min anslagstavla för:
HögaKonsten I MiddleMilkDominion...

När Berra var liten hade hans mor flyttat till gården på andra sidan Dalgatan där också Torgny bodde i ett hus så att grabbarna kunde se från köksfönstren in till varandra. Men först bodde familjen på Gulagårn liksom Bertil Mollberger (Bicke Eriksson) och jag.

Jag har gjort en bildserie från Gulagården förbi Dalgården (vårt matkök i småskolan och ungdomsgård där vi spelade skiffle. Vi kan börja med några bilder tagna på Gulagårn:

Gå gärna in på Eniro och sök på: Dalgatan Södertälje och zooma till 15...




Här bodde jag på andra våningen, Bertil Mollberger (Bicke) bodde på tredje.
 

Här kommer en överraskning för oss grabbar som lekte på denna gård, en karusell som vi minns fanns där nere i Dalparken; nu är den tydligen flyttad hit där numera bara ett fåtal barn bor.
Lägenheterna som förr bestod av ett rum och kök har rustads upp och nu är det flera rum och badrum.
Mest medelålders människor bor här där alla barnfamiljer trängde ihop sig förr. Men oj oj oj, vilken fin atmosfär det var här i vårt El Dorado...

Den här bilden med karusellen innehåller oändligt många minnen för mig, ändå är den här platsen inte särskilt speciell. Mot den här väggen stod vi alltid och räknade: 123...100 nu kommer jag, och här bollade flickorna. Just där cykeln ligger var det en sandlåda där vi kastade kniv och vann landområden av varandra. I den sandlådan blev jag utfryst för att min racerbil var på tok för stor att köras på småvägarna, men jag tog skadan igen då vi fått lov av gårdskarlen att ta bort sargerna och fick en bra hoppgrop i ställe. Här hoppade vi höjd och i den andra sandlådan hoppade vi längd- och stavhopp.

Under trädet där parkerades den första bilen som tampades om utrymmet på gården. Snart stod pappornas dyrgripar i mitten av gården och så var det slut med många lekar. Vår Volvo 444 stod framför vår port och Bosses pappas vinröda Volvo stod framför deras. Linkans (Görans) Hannomag stod ute på S:ta Ragnhildsgatan.

Åter till bilden ovan:

Inne i huset bodde min första kärlek, hon hette Gunhild, och högst upp bodde en klasskamrat till mig. Han och jag fick flytta ifrån alla andra ungarna som bodde här utefter Dalgatan.

Fröken sa:

Du och du och du och du ni får ta ert pick och pack och gå. Det var som en hård snyting mitt i ansiktet, jag som längtat så efter mina klasskamrater i trean, nu som jag skulle börja fyran. Nu fick vi lära känna barn från en annan del av stan. Kanske vår flytt kom att fösa oss in på gymnasiet för att erhålla mogenhetsexamen; bara Ruben och jag. Båda kom vi att syssla med ingenjörsarbete vi den tiden då man byggde bort bostadsbristen i Storstockholmsområdet.

Ruben bodde högst upp där även Monica och Göte bodde. På andra planet bodde en kille som hette Gunnar, men hans familj flyttade ganska snart, men Arne blev en i gänget till slut fästen han var
tre år yngre. På första våningen bodde Jörgen, han hade en snabb Puch som vi beundrade.

Långt där borta ser vi en fjärdedel av den mur som avgränsade gården mot gatorna. Muren gick ut från vardera hus med en öppning i mitten, Det gick bra att komma upp på muren och gå balansgång till det träd som fanns invid.

Gatan där utanför är Doktor Martingatan. Det fanns en gång en läkare i stan som hette just doktor Martin. På andra sidan gatan, som för övrigt var alldeles utmärkt att spela landhockey på, finns Dalgården. I östra änden fanns vårt matkök. Vi som gick i Torekällskolan fick gå hit upp och äta. På lördagar fick vi chokladsoppa. När vi blev 14 år fick vi komma in på ungdomsgården här.

Det ser trist ut med galler för detta historiska fönster. Det var där framför fönstret
som vi ungdomar blev bekanta med jazzen. De stora grabbarna spelade på blåsinstrument,
och när vi blev vuxna nog att komma in på Dalgården gick jazzgossarna ut och vi köpte varsitt instrument,
ofta en gitarr, ty det var på den tiden två giganter på gitarr kom till Gulagårn; Tommy Steel
och Elvis Presley. Det var bakom det här fönstret jag hann träna några gånger på min kontrabas
jag köpte i Stockholm, ja inte bara jag, även Bosse köpte sig en bas, och snart for vi till huvudstan
by train och släpade oss till det största innestället i Stockholm. Danshaket leddes av en längdhoppare med namnet
Topsy. Nu vet du var jag uppträdde första gången tillsammans med Togge, Hasse och hans bror Berra och Lasse.
Vi spelade Mona Lisa och Tom Doley på Nalen, det hetaste innestället i Norra Europa.
Och vi var inte ensamma från Dalgården, Bosse, Linkan, Olle och Erik samt Kenta i skifflebandet Gobec´s var också där med oss, och vårt band hette Hecto`s.
Och kan du tänka dig att en dragspelande rockare fanns där också på scen, hans namn blev väl så känt, han  kallades Burken.
Burken spelade sedan med några av Grabbarna när skiffletiden var slut.

Kanske du Lotta, Hasses dotter, undrar vad det är för något framför fönstret?
Förr uppvärmde man husen med ved och det var här man
kastade ner den. På den tiden köpte man ved av en vedhandlare
som kom med den och tippade den framför luckan där.

Cykeln är en militärhoj, inhandlad på loppis i Trosa för 550 kronor, en alldeles förnäm sak utan växel som bara krånglar.
Du ser att det är en dammodell och den passar väl en gammal gubbe som mig. Bra att ha när man rekar en sån här runda runt Gulagårn med omgivning. Att jag vet att Lotta läser det här gör att jag känner mig angelägen att beskriva vår "hemmaplan"
så väl som möjligt; du är ju också nåra anhörig till "Lilla Berra". Kan vara kul för dina barn att se var deras morfar,
Hasse Pettersson och hans bror, Bertil, växte upp i Södertälje.
 

Huset ovan är det som står närmast Dalgården och Oxbacken. Det fönster som finns högst upp och som nummer två från gaveln är det som fanns i Rubens lägenhet. Hade vi haft det andra huset framför oss skulle fönstret närmast gaveln varit det där Stinas Petterssons gossar växte upp. De flyttade sedan till Mangelgården på andra sidan Dalgatan. Kortet taget från Oxbacksgatan.

Här stod en gång en kiosk i övre änden av Dalparken.
Där köpte jag fyra Daim var gång jag köpte tidning åt pappa.
Jag vet att jag köpte kex, Örebrokex, ett paket för en krona.
Var jag ensam hemma kunde jag bre smör på varje kex och mumsa
tills alla kexen var borta.
I alla fall bättre än knark...


 

Nu står vi innanför norra porten. Huset till vänster är det Linkan bodde i. Han bodde högst upp
och mitt emot bodde Stina när pojkarna var små. som du ser är det många träd på gården,
de står mitt på gården, men det fanns större träd mitt för det vänstra huset. Där fanns också ett spännande sophus.

Forts. följer på nästa inlägg: Kylväskan ...en vandring...