lördag 14 september 2013

Kylväskan - En vandring mot toppen av Amerikaberget...

Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Entrén till vår ungdomsgård på 50- och 60-talen.
Doktor Martingatan till vänster och Gulagården...


Fontänen var en samlingsplats:
Vi ses vid "Grodan"!
Det var bara det,
det var ingen groda, det var en
Lotusblomma...
men spelar det någon roll?

 
Det här vattenhålet har jag alltid betraktat som Tores källa...
rätta mig den som vet bättre.
Det ligger i backen ner mot änden av Badgatan där Oxbacksleden går förbi idag...


Kylväskan sitter på bänken och drömmer sig bort till gamla tider då Grabbarna på Gulagårn
spelade hockey här på tennisbanan,
långt innan Björn Borg spelade här på sin hemmaplan.
Grabbarna hade tröjor med nummer på och målvakten hade alla skydd man kunde tänka sig.
Likt förbaskat åkte man på stryk av dem som bodde där runt omkring.
Det hjälpte inte att man hade ett starkt namn:
Fantomernas Idrottsklubb...
Vedhuggarnas IK hade varit ett bättre namn enlig motståndarna.
Kylväskan älskar att leka på Grabbarnas lekplats, den som heter Övre Badparken.
Här var det spolat på vintrarna och det var här vi spelade allra först;
senare åkte vi mycket på "Gropen" som låg där Frälsningsarméns kyrka är idag.
Jag tror att den här skapelsen skall vara en båt...
Måste stanna och pusta lite, ingen spänst i benen längre,
annat var det förr när vi måste upp i varje träd.
En gång köpte vi prinskorv i Saluhallen, ja det är sant, det fanns en saluhall i stan,
och dit sprang vi och inhandlade de förnödenheter vi behövde för att överleva den dagen.
En eld gjorde vi upp på berget intill en bra klättertall, men då vi skulle grilla kom det två
tanter som arbetade med trädgårdsarbete, så det var bara att hoppa och skubba för allt vad benen rådde.
Hörde aldrig talas om nån skogsbrand i Övre Badparken på den tiden. Men för nåt år sedan försökte någon
bränna upp det fina fort som barnen älskade.
Änden på Täppgatan...
När Grabbarnas revir var Gulagården och Mangelgården på andra sidan Dalgatan, då fanns det revir lite här och var.
På Kringelvägen, Turingegatan, Täppgatan och vid Mariekäll, där fanns det gäng som var livsfarliga att möta om man
inte hade de andra grabbarna med sig.
Idag är jag bara rädd för Lapplisor...


 




Äntligen uppe!!!

Pust...

Måste lägga mig ett tag innan föreläsningen börjar.

Ok, vi börjar nu:
När man bygger en stad behöver man vissa riktlinjer att gå efter.
Ni ser inte det, men jag ligger faktiskt lite obekvämt för under mig sticker det upp en rördubb ur berget.

En gång i tiden, det var omkring år 1910 då fick man för sig att lägga ut en s.k. triangelkedja över kanalen, och en sådan består av fasta punkter, antingen i berg eller i fasta stenar. Sedan gjorde man vinkelmätningar mellan dem.
För att denna kedja skulle vara förankrad lokalt i Södertälje anslöt man den i två punkter: en triangelpunkt nummer 1 som ligger på Ragnhildsborgsberget, och en på Bränningeberget som heter triangelpunkt 12. Både 1 och 12 är punkter utlagda av Kartverket för länge sedan.
För att kunna räkna ut detta triangelnät måste man också ha en eller flera mätta längder och dessa finns mellan punkt 18 och 19 i Brunnsäng och 14 och 15 på Ströms Gärde där Scania ligger idag.
Orsaken till att den här kedjan heter triangelnät är att en triangel som har en känd sida och två vinklar kända även kan erhålla de andra sidorna genom beräkningar med de trigonometriska funktionerna.
På så sätt räknar man sig igenom kedjan och får alla sidor och vinklar kända, och då...
då börjar nästa etapp.
I detta fall bestämde man sig för att origo skulle ligga precis under korset på kyrkan och låta tuppen bevaka nollan.
Sedan orienterade man hela nätet genom att bestämma bäringen på den sträcka som går från korset till en punkt, nr: 7, som ligger uppe i backen ovanför Sydpoolen. Där stod man och mätte vinkeln mellan denna sida och solen vid ett visst klockslag.
Sedan kunde man ge alla punkter deras värden i norr och söder och öster till väster, alltså koordinater i x och y.
För att få sikt mellan punkterna så att man kunde mäta vinklarna lade man punkterna tvärs över kanalen.

Vad skulle man ha dessa punkter till?
Från dem mätte man tåg av punkter, polygontåg, där man skulle bygga och där kartan över staden visade viktiga detaljer som hus och vägar förutom alla tomtgränser.

Men inte bara det...
Det var vid den här tiden man gjorde om kanalen och grävde ur alla massor där järnvägen korsar kanalen, där man byggde en ny järnvägsbro.
Massorna lade man till en bank från stationen i Södra, (Södertälje Hamn) till Södertälje Syd.
Nu kunde man mäta med teodolit och mätband och få noggranna värden tack vare denna triangelkedja.

Det finns mycket mera att säga om triangelnät men vi nöjer oss så här för idag och vandrar vidare;
du vet, man blir så torr i mun...
Ja nu ser du var jag ligger, ganska nära soffan, jag kunde ju ha lagt mig där men det hade inte blivit samma sak.

Väderkvarnen står där för evigt. Den fanns där då vi grabbar på Gulagårn var här och lekte när vi var små.
Men ack så man kan bedra sig, det är inte den väderkvrnen för den brann upp, ack och ve!!
Men räddningen kom från Dalarna för det kom dalmasar därifrån och de byggde upp en ny.
Majtorp vattentorn står så stolt mot den blå himlen,
och den skogsklädda Kusens Backe är ett värdefullt inslag i stadens upplevelselandskap.

Halllllt innan jag skjuter skarpt...

Ser du att det lyser inne i kvarnen?
Om vi kunde se in genom fönstret skulle vi upptäcka att hela maskineriet
finns kvar där inne,
men inte i den ordning som i den gamla kvarnen.
Alla hjul och metalldelar är noga rengjorda, men man hade inte pengar nog att
sätta allt ihop som det en gång var.

Här står jag nu, som den kylväskaa jag är, och läser närsynt vad som står på stenen framför mig.
Om man kunde se i vinkel skulle man upptäcka att det finns ett ord ristat på den sidan också,
vad kan det stå?
Två liknande stenar har jag sett på olika platser, en rakt över detta kvarter, som du snart skall få se,
och en som står längst bort från stadens hank och stör, där gamla vägen vid  Lännock möter gamla Riksettan.

Ska de inte komma snart?
Jaha, är man gammal bliven, och kanske otränad
i största allmänhet,
tar det sin tid
att komma
upp på Björn Borgs promenad;
de kommer väl...

Här är nu Torget.
Pavelska Gården till höger
och
Bagarboden med den stora porten mellan husen.
Tvåvåningshuset till vänster är själva museet.
Där kan man köpa violpastiller och där står Vatt-Anna med
sitt ok.

 

Knackelibang på dörren, får man komma in?
Nej, inte idag, vi får väl traska hela vägen upp genom Övre Badparken en annan dag,
men nu går vi vidare till den sista stenen och ser vad det står på två sidor.

 

Sorry, ingen text åt det hållet,
men längre bort har vi en gammal folkskola.
Visste du att vi fick allmän skola 1842 i Sverige.
Idag får man bidrag till studier om man har förmåga att inhämta kunskaper.

Nä vilken tur vi har, den första stenen igen, men utan text.
Bäst jag avslöjar att det står:
LANDET
på en sida och
STADEN
på sidan intill.
Det skulle vara roligt att veta var dessa stenar stått.

Jasså, ni är här nu igen!

Passera!!!

 



Nere vid Gulagårn igen i korsningen S:ta Ragnhildsgatan - Dalgatan.
I huset till vänster som är ur bild, där köpte vår familj mjölk och bröd,
specerier och kött. Jag brukar säga att jag är född där,
i konsum alltså,
i rörelsen...
I
änden av gatan, på andra sidan viadukten, där låg Folkets Hus,
och där spelade vi Pippi Långstrump i A-salen...
 



Alla hus på den här bilden fanns inte byggda då vi lekte här uppe som stigfinnare i ett spännande landskap. Jag kan inte minnas att Berra Pettersson var med oss då, tre års åldersskillnad betydde mycket då. Men det var han som kom att erövra staden till slut. Hans närmaste granne och jag tillbringade några timmar på Berget, som man säger, vi satt nära scenen som finns inne på området som föreställer LANDET, och där njöt vi av bluesen som strömmade från Berras Bas och de andra musikernas instrument - och Svenne Zetterberg var där, han som ledde bandet: Chicago Express i många år. Berra har presenterat deras Amerikaresa i ett bildspel på Lunabiblioteket...

Om ni vill veta vem jag var tillsammans med på Berras bluesafton kan jag avslöja att det var min lekkamrat, skolkamrat och spelkamrat, Torgny Hallberg som visat och visar film på Estrad.

Snart nog kommer den gamla Pippi Långstrump-filmen upp där, redigerad av Togge...

The Bikers väntar på Torekällberget, sök upp http://MoffaFridolinsSagolikaStory.blogspot.com och välj

Bikers Café Bellevue ...

torsdag 16 februari 2012

Konstnärer med anknytning till Dalgården...

Ateljé Jerry Linder
 www.AkterKastellet.jerrylinder.se

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Hecto´s i begynnelsen...
Morsans tvättunna...tja inte världens bästa bas, men nästa blev riktigt bra.
I bakgrunden sitter Lilla Berra med morsans tvättbräda, han,
Berra blev riktigt stor basist i Sven Zetterbergs Chicago Express.
 

Nu är det så här att jag på inga villkor prioriterar någon av pojkarna som det här inlägget kommer att handla om.

Men det var så här att det ringde en tjej och ville sälja trädgårdsprodukter, och då började jag göra lite reklam för min hemsida; den som heter: http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/ .

Den hemsidan är som en nyckel som leder dig in till mina andra hemsidor där en av dem presenterar en världssensation. Vi skall skapa musicaler i skolorna runt det sjösystem som finns i Vårdinge/Mölnbo, Hölö, Trosa/Vagnhärad och i Vårdinge by, samt Laxne och Gnesta.

Skolorna ska tävla mot varandra och sedan skall förlorarna hjälpa vinnaren att göra en gemensam musical och tävla mot Järnaskolorna med Örjanskolan. Sedan skall en eld löpa längs Östersjöns kust tills man kommer tillbaka igen till Flodområde 63. Vid Bränninge rinner vattnet från Måsnaren och Lanaren; det heter Flodområde 62/63. Vattnet som rinner ut från Mälaren genom slussen i Södertälje heter Flodområde 61, o.s.v..... låter kul va?

Det finns dylika flodområden runt hela kusten och nu skall de synliggöras med musikteater.

Nåväl, tjejen som ringde mig heter Karin och hade våran Bas-Berra i musikundervisningen i Järnaskolan för många år sedan. Han lärde henne att spela trummor; och nu tänker jag berätta litet om vår resa från Södertälje till Fotografiska Museet där vi, Togge, Berra och jag har träffat en annan "pojke" (66 år) som också växte upp på Gulagården. Noga räknat i våningen ovanför vår lägenhet på DoktorMartingatan 6b. Den gossen som nu bor i huvudstaden är också en musikaliskt begåvad rackare. Han var en av dem som fick sjunga upp för Farbror Sven (Järring) i Barnens Brevlåda. Han var liksom ett musikaliskt underbarn som sedan har musiserat sig genom livet, liksom Berra. Han har också skrivit musik i DagensNyheter och Sv Dagbladet.

I maj skall denne vår lekkamrat, Bertil Mollberger, spela och sjunga med Kanalbandet i Gamla Torekällskolan, den som idag kallas ABF-huset, där den tredje personen i vår fyrväppling, Torgny Hallberg gick högst upp i sal 8 för fröken Signe Åström, liksom jag. Bertil gick också där 3 år senare, och jag antar att Berra också gjorde det.

Det bör tilläggas att det var Togge som lärde Berra och mig de ackord vi behövde när vi spelade Skiffle på Nalen en kväll. Torgny gitarr, Berra waschboard och jag kontrabas. Lasse sjögren och Berras bror, Hasse, var också med i bandet, de spelade mandolin och trummor.

Togge är en skicklig filmare idag, och Berra har mer eller mindre gått över till fotografering. Han har haft en utställning på Stadsbiblioteket med bilder där Chicago Express spelar i
Los Angeles.

Lika bra att säga det, rubriken Berras musik och foto, är lite missvisande. Numera är Berra ett proffs på fotografering, och att han kan spela visste vi förut, men de här medelmåttiga fotografiska utspelningarna står jag själv för. Vi får se om vi kan göra en bra avrundning av det här inlägget, så att rubriken ändå stämmer rätt bra. Ok, så börjar vi...

Tre konstnärer med anknytning till Dalgården, vårt yngelrum.
Från vänster har vi BeMoll (Bertil Mollberger), Torgny Togge Hallberg och Berra Pettersson,
Dessa herrar är respektive: musikalisk underhållare och journalist, filmare, och basist.

Bas-Berra som fotograf.

Ok då, om det ska vara nödvändigt!

En lyckad träff på Fotografiska Museet. Vi skulle kunna kalla detta möte på fotografins högborg för målet för MoffaFridolinsMellanMjölkSafari. Den skall gå från S:ta Clara Kyrka över Torekällberget i Södertälje och vidare till Antroposofernas Kulturhus i Ytterjärna. Sedan genom Hölö till den plats där bussen vänder vid Norrvrå. Därifrån får man vandra mot MilkRiver, mitt namn på Långsjön där Grottberget finns, och längre norrut, mitt AkterKastell, där man kan ta båten över sjön och komma direkt på Sockenvandringen som går runt Mejerigårdarna och Nådhammar dit Hildemar Lidholm kom med sin bror Wilhelm 1858. Dessa två personer står som grundare av Mjölkcentralen, Arla som blev ArlaFoods, som levererar till Världens Barn.
Safarin går vidare på Sörmlandsleden till Gnesta och med cyckel till Trosa där TeaterGondolen  far på fantasins vingar tillbaka till Fotografiska Museet.

BackPackers reser samma väg här nere på jorden...men MoffaFridolins Safari är en musikalisk upplevelse, vilket de tre herrarna här ovan är lyckligt ovetande om.
Idag har vi fotat varandra och jag hade tänkt lägga ut några av de motiv som jag funnit glädje i att publicera. Här nedan följer några, var så goda... och glöm inte att gå in på min hemsida. Där finns adressen till DigitaliaGalleri som skall bli min anslagstavla för:
HögaKonsten I MiddleMilkDominion...

När Berra var liten hade hans mor flyttat till gården på andra sidan Dalgatan där också Torgny bodde i ett hus så att grabbarna kunde se från köksfönstren in till varandra. Men först bodde familjen på Gulagårn liksom Bertil Mollberger (Bicke Eriksson) och jag.

Jag har gjort en bildserie från Gulagården förbi Dalgården (vårt matkök i småskolan och ungdomsgård där vi spelade skiffle. Vi kan börja med några bilder tagna på Gulagårn:

Gå gärna in på Eniro och sök på: Dalgatan Södertälje och zooma till 15...



Här bodde jag på andra våningen, Bertil Mollberger (Bicke) bodde på tredje.
 
Här kommer en överraskning för oss grabbar som lekte på denna gård, en karusell som vi minns fanns där nere i Dalparken; nu är den tydligen flyttad hit där numera bara ett fåtal barn bor.
Lägenheterna som förr bestod av ett rum och kök har rustads upp och nu är det flera rum och badrum.
Mest medelålders människor bor här där alla barnfamiljer trängde ihop sig förr. Men oj oj oj, vilken fin atmosfär det var här i vårt El Dorado...



Den här bilden med karusellen innehåller oändligt många minnen för mig, ändå är den här platsen inte särskilt speciell. Mot den här väggen stod vi alltid och räknade: 123...100 nu kommer jag, och här bollade flickorna. Just där cykeln ligger var det en sandlåda där vi kastade kniv och vann landområden av varandra. I den sandlådan blev jag utfryst för att min racerbil var på tok för stor att köras på småvägarna, men jag tog skadan igen då vi fått lov av gårdskarlen att ta bort sargerna och fick en bra hoppgrop i ställe. Här hoppade vi höjd och i den andra sandlådan hoppade vi längd- och stavhopp.

Under trädet där parkerades den första bilen som tampades om utrymmet på gården. Snart stod pappornas dyrgripar i mitten av gården och så var det slut med många lekar. Vår Volvo 444 stod framför vår port och Bosses pappas vinröda Volvo stod framför deras. Linkans (Görans) Hannomag stod ute på S:ta Ragnhildsgatan.

Åter till bilden ovan:

Inne i huset bodde min första kärlek, hon hette Gunhild, och högst upp bodde en klasskamrat till mig. Han och jag fick flytta ifrån alla andra ungarna som bodde här utefter Dalgatan.

Fröken sa:

Du och du och du och du ni får ta ert pick och pack och gå. Det var som en hård snyting mitt i ansiktet, jag som längtat så efter mina klasskamrater i trean, nu som jag skulle börja fyran. Nu fick vi lära känna barn från en annan del av stan. Kanske vår flytt kom att fösa oss in på gymnasiet för att erhålla mogenhetsexamen; bara Ruben och jag. Båda kom vi att syssla med ingenjörsarbete vi den tiden då man byggde bort bostadsbristen i Storstockholmsområdet.

Ruben bodde högst upp där även Monica och Göte bodde. På andra planet bodde en kille som hette Gunnar, men hans familj flyttade ganska snart, men Arne blev en i gänget till slut fästen han var
tre år yngre. På första våningen bodde Jörgen, han hade en snabb Puch som vi beundrade.

Långt där borta ser vi en fjärdedel av den mur som avgränsade gården mot gatorna. Muren gick ut från vardera hus med en öppning i mitten, Det gick bra att komma upp på muren och gå balansgång till det träd som fanns invid.

Gatan där utanför är Doktor Martingatan. Det fanns en gång en läkare i stan som hette just doktor Martin. På andra sidan gatan, som för övrigt var alldeles utmärkt att spela landhockey på, finns Dalgården. I östra änden fanns vårt matkök. Vi som gick i Torekällskolan fick gå hit upp och äta. På lördagar fick vi chokladsoppa. När vi blev 14 år fick vi komma in på ungdomsgården här.

Det ser trist ut med galler för detta historiska fönster. Det var där framför fönstret
som vi ungdomar blev bekanta med jazzen. De stora grabbarna spelade på blåsinstrument,
och när vi blev vuxna nog att komma in på Dalgården gick jazzgossarna ut och vi köpte varsitt instrument,
ofta en gitarr, ty det var på den tiden två giganter på gitarr kom till Gulagårn; Tommy Steel
och Elvis Presley. Det var bakom det här fönstret jag hann träna några gånger på min kontrabas
jag köpte i Stockholm, ja inte bara jag, även Bosse köpte sig en bas, och snart for vi till huvudstan
by train och släpade oss till det största innestället i Stockholm. Danshaket leddes av en längdhoppare med namnet
Topsy. Nu vet du var jag uppträdde första gången tillsammans med Togge, Hasse och hans bror Berra och Lasse.
Vi spelade Mona Lisa och Tom Doley på Nalen, det hetaste innestället i Norra Europa.
Och vi var inte ensamma från Dalgården, Bosse, Linkan, Olle och Erik samt Kenta i skifflebandet Gobec´s var också där med oss, och vårt band hette Hecto`s.
Och kan du tänka dig att en dragspelande rockare fanns där också på scen, hans namn blev väl så känt, han  kallades Burken.
Burken spelade sedan med några av Grabbarna när skiffletiden var slut.

Kanske du Lotta, Hasses dotter, undrar vad det är för något framför fönstret?
Förr uppvärmde man husen med ved och det var här man
kastade ner den. På den tiden köpte man ved av en vedhandlare
som kom med den och tippade den framför luckan där.

Cykeln är en militärhoj, inhandlad på loppis i Trosa för 550 kronor, en alldeles förnäm sak utan växel som bara krånglar.
Du ser att det är en dammodell och den passar väl en gammal gubbe som mig. Bra att ha när man rekar en sån här runda runt Gulagårn med omgivning. Att jag vet att Lotta läser det här gör att jag känner mig angelägen att beskriva vår "hemmaplan"
så väl som möjligt; du är ju också nåra anhörig till "Lilla Berra". Kan vara kul för dina barn att se var deras morfar,
Hasse Pettersson och hans bror, Bertil, växte upp i Södertälje.
 


Huset ovan är det som står närmast Dalgården och Oxbacken. Det fönster som finns högst upp och som nummer två från gaveln är det som fanns i Rubens lägenhet. Hade vi haft det andra huset framför oss skulle fönstret närmast gaveln varit det där Stinas Petterssons gossar växte upp. De flyttade sedan till Mangelgården på andra sidan Dalgatan. Kortet taget från Oxbacksgatan.


Här stod en gång en kiosk i övre änden av Dalparken.
Där köpte jag fyra Daim var gång jag köpte tidning åt pappa.
Jag vet att jag köpte kex, Örebrokex, ett paket för en krona.
Var jag ensam hemma kunde jag bre smör på varje kex och mumsa
tills alla kexen var borta.
I alla fall bättre än knark...


 

Nu står vi innanför norra porten. Huset till vänster är det Linkan bodde i. Han bodde högst upp
och mitt emot bodde Stina när pojkarna var små. som du ser är det många träd på gården,
de står mitt på gården, men det fanns större träd mitt för det vänstra huset. Där fanns också ett spännande sophus.

Forts. följer på nästa inlägg: Kylväskan ...en vandring...